fel på hjärnan
Men det går ju fan inte att bo här. Det är fan ''slagsmål'' här varje dag. Man får liksom ingen ro här.
Det är väl inte barnes fel att föräldrarna skiljs.
Det är väl inte barnens fel att föräldrarna är arg.
Det är inte barnens fel att de blev födda.
Det är inte barnen som uppfostrat sig själv.
Det är inte barnen som gör alla fel.
Varför skaffar man ens barn om man alltid ska vara arg på dem?
Är det för att ge igen som sin egna mamma var när man var liten?
Jag förstår ingenting.
Inte fan tänker jag bli mamma förens jag är riktigt säker.
Du ska bara veta hur många dåliga jävla minnen jag har sen jag var liten.
Men du är bra ändå mamma. För du är ju min mamma. Min alldeles egna lilla mamma. Men vart är du?
Jag känner inte den där kärleken som mammor ska ha.
Jag känner inte dig.
Du har blivit så annorlunda sen pappa ''försvann''. Du är inte samma person. Jag vet inte vem du är nu. Dig själv i andra person. Du är inte lika glad längre.
Och allt kan ju knappast brista pga att man inte säger -tack för maten.
Men ändå vägrar jag säga tack för maten. Det är inte för att provosera. Det känns bara så förbaskat jävla barnsligt!
Jag kan laga min egna mat. Jag kan diska efter mig. Jag kan tvätta efter mig. Jag gör läxorna utan att du ska behöva tjata på mig. Jag gör min egna frukost. Jag kliver upp av mig själv utan att du ska behöva stå och skrika.
Jag städar efter mig.
Men jag är inte den där perfekta tjejen för det.
VAD FAN ÄR PROBLEMET?!
:( Jag känner igen det där med att vilja bo hos Pappa men känna att det inte funkar. Jag är så van som det är hos Mamma så det funkar inte att flytta till honom, jag har försökt men kommer bara tillbaka. Nu har jag löst det så att jag bor i husvagnen på Mammas gård. Men det ska nog gå för dig ska du se, om du vill det så blir det nog bra, hoppas jag! :) Lycka till
Tråkig läsning =/
Här kan du i alla fall ha nytta av ditt självförtroende, för sånt har du. Gör det som du mår bäst av, det är viktigast.
Men snälla söta!!! Är du så olycklig? Din mamma tycker alldeles, alldeles säkert jättemycket om dig och det är absolut inte ditt fel allt det där du räknade upp. Det är bara så det ofta blir när ens barn håller på att frigöra sig. Man vet inte som förälder vad som är rätt eller bäst men man gör så gott man kan och det blir väldigt ofta konflikter. Så ta det du med ro. Stormarna bedarrar så småningom och ni kommer att hitta varann igen. Tro mig, jag har prövat allt det där. Jag önskar jag hade haft all min nuvarande erfarenhet när den behövdes men det har ingen och då blir det lite tokigt ett tag. Du är klok som en bok fast du är så ung så du kommer att klara dig fint. Kram på dig och förlåt din stackars mamma. Hon mår säkert lika dåligt som du.
