jag är där jag hamnar

jag vill inte känna såhär, fast jag visste ju ändå att det skulle bli såhär. Men det är fortfarande bra, men det är det att jag vill inte att du ska gå och göra massa saker som du vet att jag inte skulle trivas med. Men vi har ju kommit överens om det. Och jag tror jag ångrar mig. Eller ändå inte. Jag tycker om dig. Så är det. Och tycker inte du om mig så kan jag ju inte förtrolla mig till någon annan och det känns kan jag lova. Det känns i hela jävla kroppen. Man vill spy av känslan. Jag blir alldeles skakis nu när jag skriver det här och känner att fan jag vill bara skjuta dig så du försvinner, så ingen annan kan komma ivägen, liksom. Det låter jävligt krävande men jag.. ja jag. jag vet ingenting längre tror jag. FAN fan fanfan. Varför kan jag aldrig stanna upp när jag känner att fan, detta kommer inte funka, men ändå ska jag fortsätta försöka och tro att det kanske finns lite hopp där borta i framtiden nånstans. Det går bra att komma på en lösning nu såhär i efterhand. Jag längtar tills vi börjar skolan och båda försvinner. 10mil ifrån varandra i 4 månader. Det känns både bra och skönt på något sätt. Då får jag hoppas att vi båda liksom känner att det är nåt som inte stämmer. Att vi eller du känner att det är nåt som saknas. Fan nu börjar jag tro för mycket igen. Det här kommer ju ta slut innan sommaren THE END. Får jag hoppas, eller?
Fan att du inte läser min blogg. Kanske lika bra ändå. Fan om du skulle läsa min blogg. Fan vad jag vill springa till dig nu.


fan.