jag är där jag hamnar

Jag erkänner, jag är rädd för att ta första steget. Inte rädd rädd utan nervös, för man vet inte hur man ska titta på den eller säga till den. Det känns som om allt blir fel. Men jag vet att vad som helst uppskattas. Det spelar ingenroll hur jag säger eller gör. Jo om det är nå dumt så är det ju inge bra, men det hade jag inte tänkt heller... men ändå. Jag tycker det är så svårt.. Jag vill så jäävla hårt bara krama dej allt vad jag har och pussa dig, för att jag älskar dej. men jag vet ju inte hur du skulle reagera. Jag vet att vi känner varandra hur bra som helst. Det är ju du och jag. Och jag känner att vi fortfarande förstår varandara. Även fast att vi inte är med varandra. Du är ju liksom min bästa vän fortfarande, det är bara som om det är en fet jävla glasruta ivägen och stör. Men jag ska slå sönder den, och jag vill att du ska hjälpa mig. Eller jag hoppas du hjälper mig. du har alltid funnits där. Du är den bästa jag vet och någonsin kommer att känna. Jag vet att du har gjort dina misstag. det sårade mig jäävligt hårt och jag blev så jävla arg och sur. Jag ville bara slåå dig och få dej att fatta att vi inte klarar oss lika bra utan varandra. men det var som om det redan var försent. Vi kände inte varandra längre. Vi gjorde det men inte på samma sätt..
Fan jag hatar det här. Och jag vet att det inte hjälper men jag skulle kunna säga förlåt 12386491864108376502143Miljoner gånger om. För du betyder fan allt för mig! Du är som bättre än bästaste godaste jordgubbe som finns. Det finns bara ett exemplar av dej. Jag vill inte tappa dig. Jag vill hålla dig i handen hela långa livet ut. fan fan fan. Jag hatar verkligen det här och jag mår verkligen inte bra över det här heller. Det gör väl ingen utav oss.

Jag älskar dej Tei Häggström<3